6 November om mindre än 1 vecka är det kongress- och delstatsval i USA. Då jag sedan mer än 20 år tillbaka följt amerikansk politik och eftersom deras beslut och rörelser får stora följdverkningar även på oss här i Sverige så har jag valt att skriva om vad som händer där borta fram till valet med en genomgång av hur det ser ut i de olika delstaterna som tillsammans bland annat avgör vem som ska ha makten i kongressens två kammare dvs motsvarigheten till vår svenska riksdag. Dessutom kommer den svenska volontären Lars Norlund som ska arbeta i demokraternas kampanj södra Kalifornien den sista veckan skriva valdagbok i min blogg på plats om vad som i praktiken sker i en amerikansk valkampanj under rubriken Amerika brev.
Men först några enkla basfakta. I Sverige gick USA länge under namnet ”det stora landet i väster”. Men hur stort är egentligen USA i förhållande till Sverige?
Medan vårt land är avlångt och smalt så är många av de 52 delstater som USA består av i många fall ganska korta men också breda och kompakta. På kartan framgår att till ytan så är Sverige ungefär lika stort som exempelvis det extremt tättbefolkade Kalifornien men med en generös skarvning även i storlek jämförbar med Wyoming och de två närmast glesbygds delstaterna Norra och Södra Dakota. Vad är det då för befolkningssiffror det handlar om? Då USA växer och inte genomför folkräkning varje år så är mina siffror hämtade från sommaren 2017. Sveriges ca 9 miljoner kan då antingen jämföras med Kaliforniens 39.5 miljoner eller med de 3 glesbygds delstaterna Wyoming samt de båda Dakotas befolkning på sammanlagt ca 2 miljoner (Norra Dakota 0,7 miljoner och Södra Dakota 0,8 miljoner och Wyoming 0,5 miljoner). Det gör att USA s politiska karta lätt blir en optisk synvilla där till ytan stora delstater med låg befolkning framförallt mitt emellan kust delstaterna ser mycket mera ut än de egentligen är. Ett klassiskt exempel på att vi tycks ha svårt att se att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter.
Karta nedan tydliggör problematiken. Den är en indelning av samtliga 435 kongressdistrikt som utgör USA s motsvarighet till den svenska riksdagens valkretsar. Varje kongressvaldistrikt behöver ha en befolkning på minst 500.000 boende för att få representation det gör att i vissa delstater endast har 1 kongressplats medan exempelvis Kalifornien har 53 platser i kongressens representanthus. Jag har fördelat 52 av dessa 435 platser utifrån de klassiska styrkepositionerna från respektive parti med motsvarande befolkning. Dvs både rött (republikanerna och blått demokraterna) har på denna karta fått 26 kongressplatser vardera i områden som för var och en av de båda färgerna motsvarar lite drygt 20 miljoner amerikaner.
Detta gör att den som tittar på en politisk karta över USA nästan alltid får en känsla över att Republikanerna är helt dominerande vilket i flesta fall inte riktigt stämmer -även om samma parti idag kontrollerar majoriteten i kongressens två kamrar + presidentposten samt inför det här valet även en majoritet av Guvenörsposterna i landets delstater. Idag har Republikanerna med sina 235 platser en idag en stor övervikt av kongressplatserna i representanthuset. Demokraterna med sina 193 platser behöver vinna 23 enskilda valdistrikt från republikanerna för att få ihop till en majoritet på 218 platser. Vän av ordning inser då att det fattas 7 platser för att få ihop till de totala antalet 435 ledamöter, och det stämmer. I ett system av kongres valkretsar där en person direkt väljs så är posten personlig och kan i princip inte ersättas med en ersättare om den som har platsen får ett uppdrag som minister eller uppdrag för en federal myndighet därför kan det bli så att en del delstater inte väljer att genomföra fyllnadsval under en kongressperiod om det är nära ett ordinarie val. En kongressperiod för dessa 435 ledamöter är på två år vilket gör att var annat år står hela USA s kongressmajoritet på spel, vilket alltså sker nu i år den 6 november. Nedan en karta över valet för två år sedan och den kongressmajoritet som då var ännu större med Republikanernas majoritet var på hela 47 mandat (241-194). Sedan dess har alltså vakanser och fyllnadsval som demokraterna vunnit krympt avståndet mellan partierna till 42 mandat.
Historiskt så brukar det parti som sitter vid makten med en president med låga popularitetssiffror minska med ca 30 ledamöter så demokraterna har således hyfsat goda chanser att kunna vinna de 23 nya ledamöterna som behövs för att få majoritet. Tre saker talar för att demokraterna är på uppgång.
1. President Trump impopularitet och misslyckande kampanj för att avskaffa den sociala sjukvårdsreform som Obama införde har skapat stora trovärdighetsproblem för de republikaner som är i valdistrikt som är traditionellt starka demokratiska, men som av olika anledningar för närvarande har en populär republikansk ledamot i sitt valdistrikt – vilket i sin tur att rekordmånga republikanska kongressledamöter redan kastat in handsken och valt att ej ställa upp till omval. Denna växande trend ökade markant när tom den republikanska talmannen och USA tredje viktigaste politiker Paul Ryan (fd vice president kandidat) insåg att även han riskerade att förlora ett omval i sitt eget valdistrikt i Winsconsin och beslutade därför att ej ställa upp till omval.
2. Donald Trump och Republikanernas hårda politik mot invandrare, minoriteter och kvinnor med bla tillsättande av reaktionära domare i landets domstolar samt i den högsta domstolen (som nu därtill har en trolig majoritet för att avskaffa kvinnornas lagliga rätt till abort), har gjort att rekordmånga kvinnor ställer upp och kandiderar på en radikal demokratisk plattform för bla en allmänsjukvårdsreform, och mot korruption och vilket i sin tur gjort att demokraterna för första gången på mycket länge har starka kandidater över hela landet i valdistrikt som inte haft en demokratisk kandidat på två kanske tom tre decennier. Därtill är motivation att gå och rösta i år extremt högt bland demokraterna vilket är ovanligt för demokraterna i kongressval när det inte samtidigt är presidentval.
3. En viktig förutsättning för att vinna val i USA är tillgång till pengar då det är dyrt a synas som politiker i ett land där den som sitter på en kongressplats ofta har en stark fördel av att vara känd och därmed kunna synas i lokala medier och har resurser för att kunna registrera väljare i sitt valdistrikt (Till detta kommer jag återkomma till i senare blogginlägg). Här har republikaner länge haft ett stort övertag genom donationer från sidogrupper till stöd för kandidater där privata mångmiljardärer genom bidrag via olika kampanjorganisationer ger stora donationer till republikanerna för att sända tv reklam mm. Men för en gångs skull så har detta övertag i ekonomiska resurser för republikanerna nästan helt suddats ut p g a av det sociala mediernas nya kampanjverktyg och explosion av små lokala privata donationer från vanligt folk. Nedan en graf om denna hur stor och snabbt växande denna utveckling är baserad på donationer under 100 dollar.
Detta gör att förutsättningarna i år är annorlunda och hoppfullare än på mycket länge för demokraterna. Här är en karta över hur landets politiska analytiker ser på deras chanser. Den ledande analysföretaget 538 ger 8 dagar före valet följande bild.
Enligt den prognosen skulle demokraterna ha goda chanser att nå 214 mandat medan republikanerna ser ut att få 199 ledamöter. Det skulle innebära att med 22 valdistrikt där det är helt jämt skulle det räcka för demokraterna att ta hem 4 st av dessa för att få majoritet. Naturligtvis är det möjligt att republikanerna vinner alla dessa valdistrikt men det är väldigt lite som talar för att de ska ha sådan tur. Vad värre är för republikanerna är att de utöver dessa 22 distrikt endast ser ut att ha chansen att vinna i 6 st distrikt där de demokraterna har några få procents övertag samtidigt som demokraterna utöver de 22 helt jämna valdistrikten även hotar att vinna över republikanerna i hela 20 st valdistrikt där republikanerna har några få procents övervikt.I dessa totalt 48 valdistrikt kommer sannolikt valrörelsen och den nya kongressmajoriteten avgöras. Det har gjort att media och valanalytiker börjat prata om att det här valet kanske kan bli en bli en blå våg som sveper över landet. Men valet till USAs kongress sker på två sätt dels genom att hela den del som går under namnet US House Of Representives (representanthuset) dvs dessa 435 ledamöter står till val. Det andra som sker är att en tredjedel av USA s kongress andra kammare d v s Senaten ska omväljas och då senatens kongressperiod är på 6 år så sker det även här i ett rullande schema med val i de olika delstaterna. Inför höstens val var de flesta övertygande om att demokraternas uppförsbacken i Senaten närmast var omöjlig att överkomma för trots att den republikanska ledning 2016 i sig endast var 52 – 48 så hade republikanerna goda skäl att var väldigt optimistiska till att istället öka sin ledning till nära 60-40. Skälet till detta är att i ett rotationssystem så kommer det vara vissa år som traditionellt starka konservativa delstater har många val där det just nu är representerade av demokrater som riskerar att bli bortröstade. 2018 är i det avseendet närmast historiskt dåliga förutsättningar för demokraterna att inte förlora mandat i senaten.
Av de totalt 35 senatsplatserna som går till val i 2018 är inte mindre än 26 demokrater och bara 9 av dem republikanska ledamöter. Därtill är inte mindre än 10 av dessa demokrater i delstater som Donald Trump vann över med stora marginaler över Hillary Clinton 2016 medan endast en av de 9 republikanska delstater. Bilden nedan visar på med ljusblå färg de delstater som 2016 röstade republikanskt men som i år har demokrater som är i riskzonen bli utbytta.
Men varefter året gått har demokraternas mobilisering gjort att alltfler av dessa demokratiska senatorer kunnat bli mer troliga att återväljas och 1 veckan före valet ser den senaste prognosen ut som följer.
Allt kommer att handla om hur många dörrar och telefonsamtal som demokraterna hinner med innan valdagen för att få ut sitt folk i denna jämna kamp. I nästa blogginlägg kommer situationen med Guvernörsvalen.
Kastboll - Fredrik Strömqvist blogg om konsten att skriva dagen efter kvällen före 